Det blev tillsist så att jag stannade på Boracay i en hel vecka, blev väl lite dyrt kanske med filippinska mått mätt men så här i efterhand gör det inte så mycket. Gillade i ärlighetens namn inte Boracay så jättemycket medans jag faktiskt var där, priserna var förhållandevis höga och det var alldeles för mycket folk. Det var varmt fast vädret var tyvärr mestadels mulet och det fanns inte så mycket att göra. Aktiviteterna som erbjöds var heller inget som lockade speciellt mycket. Men vackert var det, otroligt vackert, såg också nu när jag har kommit hem att jag missat ta ordentliga bilder på stranden, hur man nu kan lyckas missa det speciellt med tanke på att jag praktiskt taget bodde på stranden. Dagarna fördrev jag mestadels med att läsa eller bada, på kvällen blev det oftast restaurang och efter det besökte jag allt som oftast en sportbar som låg väldigt nära min stuga, där dom sände Premier Leauge varje kväll, och var det inte direktsändning var det repriser från veckan som gått. På nyårsaftons förmiddag bestämde jag mig för att gå en sväng, så jag greppade en stor vattenflaska och började följa öns huvudväg. Man stötte på en hel del nyfikna människor efter vägen när man kommit en bit bort från själva turiststråken. Konstrasterna var stora även på den här ön, uppe i bergen såg man flertalet enorma hotellkomplex med all tillhörande lyx samtidigt som man promenerade runt bland skjul, fattigdom och elände. För det mesta var folk glada och önskade gott nytt år eller så ville dom ha pengar, men det vänjer man sig vid oerhört fort på Filippinerna. En gammal man kom ut ur ett litet skjul vid vägkanten när jag gick förbi och önskade mig "happy new year" och när jag önskade detsamma tillbaks till honom blev han jätteglad och skrattade lyckligt. Man såg en hel del andra märkliga saker efter vägen som till exempel ett stort spätt som stod lutat mot en husvägg, på spättet var en hel gris spättad och grillad, förmodligen till nyårsmiddag. Jag gick ut med vägen uppskattningsvis två timmar innan jag tröttnade, fick på slutet en skara killar efter mig som frågade om jag ville ha en guide till den berömda grottan "bat cave" som låg på öns norra del där jag nu befann mig. Ville inte ha någon guide och planerade inte att besöka grottan, men ett nej räcker inte alltid så en av killarna fortsatta trava efter mig en bra bit. När jag tillslut tröttnade, dels för att vägen blev sämre och dels för att det inte verkade finnas så mycket mer än den här grottan framför mig så tog jag en tricycle. Sa till föraren att följa vägen rakt fram för jag trodde fortfarande att det skulle finnas en strand åt det hållet, kan också tillägga att även min "guide" hoppade upp på tricyceln. Efter några minuter - och den sämsta väg jag någonsin åkt på - var vi framme vid vattnet och vägen tog slut, det var inte en enda människa i närheten och stranden var väl inte så märkvärdig heller. Så då frågade jag min självutnämnda guide hur långt det var till grottan, men det visade sig vara lite för långt plus att det skulle behövts klättras i berg för att ta sig dit från den utgångspositionen vi hade. Vi hade egentligen bara kunnat ta tricyceln tillbaka ett hundratal meter och sen svänga av på en annan väg som jag tror gick hela vägen fram till grottan men jag sa till chauffören att köra tillbaks till White beach istället, var rejält trött vid det här laget. Efter ett litet tag hoppade guiden av och anslöt sig till sina vänner igen och jag åkte hem och vilade.




(Huvudvägen som löper parallellt med White Beach)

En blåsig dag passade jag på att ta mig till Boracays "andra strand" nämligen Bulabog Beach som ligger längs med motsatta långsida som White Beach. Bulabog Beach är mest känt för surfing och på senare år även kite surfing, det var en ganska häftig strand och väldigt många kite surfers, det var ganska roligt att titta på medans man promenerade längs stranden



(Bulabog Beach)

(Boracay Rock)

(Se upp för fallande kokosnötter)

Senare samma dag besökte jag marknaden som ligger inåt landet mitt emellan boat station 2 och boat station 3. Marknaden D*Talipapa är främst en såkallad "wet market" där man säljer allt möjligt färskt från havet, men där säljs även kläder, hattar, souvenier, frukt och allt annat som hör asiatiska marknader till, dessutom finns där flertalet restauranger som tillagar det man köper på marknaden för en billig peng. Till exempel kunde man köpa helt färsk hummer och få den tillagad bara tio meter längre bort, jag köpte dock inget men kikade runt en bra stund. Alla restauranger på hela Boracay köper sin seafood här och det som blir över säljs ut till vanligt folk som har pengar eller turister. Ganska intressant att bara gå omkring och titta även om jag inte direkt kom i rushen








Bohol
Den 3 januari, var flygresan till Tagbilaran bokad. Tagbilaran är huvudstaden på ön Bohol som ligger i Visayas. Filippinerna är uppdelat i tre delar, norra delen Luzon, som Manila och även Boracay tillhör. Sen mellersta delen Visayas dit bland annat Bohol och Cebu tillhör. Södra delen heter Mindanao, det är också Mindanao som är den oroliga delen i Filippinerna, mycket gerillaverksamhet och dylikt. I alla fall för att ta sig från Boracay till Bohol fick jag först flyga till Manila, och där byta flygplan för att därefter flyga söderut igen och ungefär en timme och en kvart senare landade jag i Tagbilaran. Bohol är främst känt för "Chocolate Hills" och världens minsta apa "Tarsier" eller "Spökdjur" som vi kallar den på svenska, tyvärr läste jag i Lonely Planet först efteråt att ställena som ligger jämsides med Loboc river - där jag var - där dom har Tarsier för uppvisning är illegala och dom små aporna överlever inte mer än tolv månader i dylikt fångenskap, även om dom blir väl behandlade. Rasen är utrotningshotad och finns bara just i anslutning till ön Bohol. Jag tog faktiskt en dag senare och åkte till det rekommenderade stället, där Tarsierna förvisso levde i fångenskap, men det var en jättestor inhängnad i djungeln så dom hade mer utrymme än nödvändigt och dessutom var dom skyddade från andra rovdjur. I liknande inhängnader - så gott som fria - kan Tarsiern bli upp till tjugo år gammal.

Chocolate Hills är ett naturområde i mitten av ön som blivit känt på grund utav de 1200 kullarna som ligger utspridda på en 50 kvadratkilometer stor yta. Under torrperioden intar kullarna en alldeles chokladbrun färg och därav namnet Chocolate Hills. Kullarna har föreslagits att upptas på Världsarvslistan men har ännu inte kommit med. Chocolate Hills figurerar även som bana i ett av dom gamla Super-Mario spelen. Bästa tidpunkten att beskåda Chocolate Hills är i gryningen, men även skymningen ska vara speciell.






Stället jag bodde på låg på en egen liten ö utanför Bohol som heter Panglao, och det är där som den kända stranden Alona Beach ligger. Alona Beach är nog mest känt bland dykare, då det ska vara riktigt bra dykvatten utanför ön och att snorka med till exempel valhajar är ett vanligt förekommande. Vattensköldpaddor och delfiner finns också i massor utanför ön, jag såg dock bara en delfin under ett snabbt ögonblick. Bodde på ett hotell som drevs av en svensk, Alona Studios heter det och är ett mycket bra och extremt prisvärt ställe, här stannade jag i fyra nätter. På Panglao var det lugn och ro som gällde, inte som på Boracay där det finns möjlighet att festa hela natten för den som vill. Restaurangerna och barerna nere vid stranden stänger runt tio på kvällen sen finns det ett fåtal barer en bit upp från stranden som hade öppet så länge dom hade folk, ganska bra ställen med bra blandning mellan lokalbefolkning och turister. Dock gick jag på antibiotika vid tillfället på grund av min fot så jag besökte aldrig dessa barer kvällstid. Min fot hindrade mig ifrån att göra en hel del som jag gärna hade gjort, till exempel snorkla ute vid Balicasag island - 45 minuter med båt - som är ett av världens bästa snorklingsvatten, kunde inte ens bada de sista dagarna vilket var lite tråkigt. Men när man såg hur människorna i Filippinerna levde är det svårt att vara missnöjd med småsaker likt dessa. Och jag är ganska tacksam att det gick så bra som det gick med foten, ett tag trodde jag faktiskt att jag var riktigt illa ute. Mellanlandningen i Manila mellan Boracay och Bohol sökte jag upp en informationsdisk på flygplatsen och frågade om det fanns tillgång till läkare eller liknande, dom berättade då att det fanns, däremot på motsatt sida av flygplatsen. Jag hade då cirka 25 minuter innan incheckningen skulle börja, men jag hade alldeles för ont och lite tid så jag bestämde mig istället för att uppsöka sjukhus så fort jag kom till Tagbilaran. Redan här började jag tänka att jag nog borde stanna kvar i Manila istället och uppsöka ett vettigt sjukhus här då jag inte hade någon aning om läkarutbudet i Bohol såg ut, det var trots allt bara ett par hundra svenska kronor jag låg ute med för flygbiljetten så det hade inte varit hela världen att skippa flyget till Tagbilaran

Ett par timmar senare landade jag på Bohol, på en liten flygplats som får Säve att framstå som Heathrow. Det var väl i princip en landningsbana och ett skjul, nåväl lite mer än ett skjul kanske men det var ju inte direkt något som väckte förhoppningen om att hitta ett ordentligt sjukhus i närområdet. När jag hade fått min väska frågade jag en polis inne på flygplatsen om det fanns något sjukhus i närheten och det fanns det tydligen. Han gav mig namnet och sa till mig att ta en tricycle dit, sagt och gjort. På vägen dit åkte vi förbi ett annat sjukhus, och jag minns att jag tänkte "bara det inte är detta stället" det var det inte heller, men sjukhuset jag kom till såg precis likadant ut. Haltade in och kikade mig omkring, det låg folk lite här och var med diverse utrustning instoppat i sig, det var otroligt varmt och ganska smutsigt så det krävdes inte många minuter innan jag stack därifrån. Vid det här laget hade jag börjat få ganska ordentlig feber så jag började bli ganska orolig, hoppade in i en tricycle och bad han köra mig till Alona Beach - jag hade hört att det skulle ligga bara 10 minuters färd från flygplatsen - men med tricycle tog det mer än en timme, solen stod mitt på himlen hela vägen och det var den absolut varmaste dagen dittills. Vägen gick rätt ut i djungeln och civilisationen försvann mer och mer ju längre vi åkte, febern blev värre och jag började tänka att det här kommer sluta illa - vad jag inte visste då var att febern förmodligen inte berodde på såret utan var någon form av solsting - tillsist kom vi i alla fall fram till hotellet jag hade bett han köra mig till och som han inte visste vart det låg. Men jag visste att det drevs av en svensk och det kändes skönt att kunna prata svenska om det skulle bli värre. Så fort jag hade checkat in, tog "Micke" med mig till en affär för att köpa en salva som var mycket bra för infekterade sår, infektioner är ju inte att leka med i tropikerna som han sa. När jag fått köpt salvan och några liter vatten lade jag mig på mitt rum, tvättade och smörjde in såret och därefter somnade jag, jag sov sedan tjugo timmar lite drygt, vaknade till lite ibland men mådde verkligen dåligt. Hade somnat ungefär klockan 15 föregående dag och vaknade sen klockan 11 på morgonen dagen därpå helt utan vare sig feber eller huvudvärk och kände mig helt återställd förutom lite hungrig och törstig efter alla timmar utan mat och vatten. Efter det här kunde jag i alla fall hålla såret under kontroll även om det tycktes läka väldigt långsamt. Dagen därpå igen besökte jag den lilla privatkliniken som låg alldeles i anslutning till hotellet, "Micke" hade sagt till mig ett par gånger att det kanske var lika bra att gå dit, så det gjorde jag tillsist och fick en stelkrampsspruta och lite olika recept på medicin som jag senare hämtade ut inne i Tagbilaran. Läkaren på kliniken var mycket bra och seriös så det kändes tryggt att gå dit. Dom återstående dagarna fördrev jag med lite utflykter runt om på Bohol, till exempel Tarsier center - som var ett godkänt ställe - och sen stannade vi till på en flodbåt och åt lunch på Loboc river, dock skulle man först sitta och äta en timme och sedan skulle båten åka runt floden vilket också skulle ta en timme, så jag och min chaufför - som jag bjöd på lunch - åt endast, sedan hoppade vi av innan båten skulle kasta loss även om vi hade betalat för hela paketet och åkte tillbaks till Alona, Panglao



(Delfinspotting i gryningen)


Manila
För tredje gången den här resan, Manila. Den här gången hade jag valt att inte bosätta mig i Makati City som folk säger "inte har någon själ" utan valde istället Ermita som sägs vara Manilas hjärta. Bodde på Lotus Garden som var samma hotellkedja som det senaste hotellet jag bodde på i Makati. Lotus Garden skulle även ha gångavstånd till köpcentret Robinson's Mall vilket det även hade men på grund av min fotsituation tog jag taxi dit ändå. Första dagarna i Filippinerna var jag runt på en hel del malls både i och i utkanten av Manila, den största var Mall of Asia som är en av Asiens största och lyxigaste malls och överallt patrullerar vakter med grovkalibriga shotguns för att hålla stadens oönskade på behörigt avstånd. Mitt i byggnaden finns det en olympiskt godkänd isbana där folk åker skridskor, jättepopulärt bland pinoyerna men för en svensk var inte lite is så värst spännande, i övrigt handlade hela mallen mest om prestige och priserna var ungefär som hemma i Sverige, tänkte köpa en ryggsäck men ville inte gärna betala 600 kronor för en duglig väska när man ändå är i Filippinerna. Hittade en lite senare i ett annat köpcentrum dock. Efter Mall och Asia åkte jag till Greenbelt som låg mitt i Makati, det låg bara en spikrak aveny på kanske 6-700 meter mellan mitt hotell och Greenbelt ändå avrådde hotellpersonalen mig att gå till fots den biten, så det fick bli taxi. I alla fall detta var första dagarna i Manila, denna gången var Robinson's mall det enda stället jag besökte och här hittade jag faktiskt lite saker, som till exempel skor vilket var helt nödvändigt eftersom min andra vänstersko var uppklippt sedan Panglao. När jag var färdighandlad gick jag ut vid samma ingång jag hade kommit in genom för att försöka få tag i en taxi, det stod en trafikvakt bredvid på trottoaren som vinkade in taxibilar som var "godkända" och han hann köra iväg säkert tolv bilar som ville plocka upp mig innan en "godkänd" taxi dök upp, mörkt hann det bli också. I övrigt var han ungefär som en trafikvakt i Sverige med den lilla skillnaden att han hade ett 1.5 meters långt automatvapen runt halsen, det kanske behövs när man vinkar på taxis i Manila. När taxin slutligen stannade utanför mitt hotell fick jag pruta ned priset tio pesos till fyrtio istället för femtio som jag hade lovat honom, han hade stannat mitt i vägen och jag hade inga mindre sedlar och han hade ingen växel så han hade väl inte så mycket att välja på, dock vet jag att jag betalade dubbelt så mycket än vad det hade kostat om jag hade bett honom köra med taxameter men jag kände mig givmild och erbjöd ett fast pris - något man aldrig ska göra i Manila enligt alla guideböcker som finns - men det struntade jag i och femtio pesos är ungefär fem svenska kronor. Många taxichaufförer i Manila vägrar köra med taxameter och om man frågar varför säger dom "Because you have to much money" men nej, man ska aldrig hoppa in i en bil utan att försäkra sig om att taxametern används, annars kommer förmodligen notan att sluta på vad som helst och du lämnar inte bilen innan det är upphostat. Men i mitt fall var det faktiskt jag som gav det fasta priset och bara vid detta tillfälle, annars var jag noga med taxameter. När jag väl kommit tillbaks och ätit middag tänkte jag att jag skulle ta mig en liten promenad utanför hotellet, gick ut och promenerade en bit men vände snart tillbaks, inte för att det var farligt eller något sådant - såg faktiskt en hel del västerlänningar smyga omkring i dessa kvarteren - men jag kände mig bara, hur ska man beskriva, jag kände mig för avtrubbad och trött, jag ville inte se mer elände. Jag hann väl inte gå mer än tre fyra meter utanför hotellet förens första tiggaren dök upp, har ingen aning om vart hon kom ifrån helt plötsligt var hon bara där. Jag tyckte egentligen inte ens att det var särskilt jobbigt att hantera tiggare längre heller, det lär man sig också handskas med väldigt fort, men jag kände att jag hade sett tillräckligt för den här gången. Samtidigt måste jag säga att Manila fascinerar mig något otroligt mycket, det var både den vidrigaste och absolut häftigaste staden jag någonsin besökt och jag hoppas att jag får möjlighet att besöka den även någon gång i framtiden, gärna då i sällskap med någon så man inte blir så begränsad, verkligen alla jag har pratat med såväl filippiner som turister säger att det är extremt stor skillnad på att komma hit själv än om man är i sällskap med någon.




(Utsikt från mitt fönster i Ermita, charmigt eller hur?)

Man kan också se på saker och ting från andra vinklar, till exempel är Filippinerna ett till ytan väldigt litet land som delas av nära 100 miljoner invånare, cirka 40% av befolkningen lever i total fattigdom och ett heltidsjobb för en vanlig arbetare räcker oftast inte ens till försörjning och fasta utgifter som hyra. Jag pratade med min stuggranne på Boracay som var utbildad sjuksköterksa, fyra år på collage hade han fått studera för att blir färdigutbildad och lönetaket för sjuksköterska i Manila ligger på runt 5000 pesos i månaden - 850 svenska kronor - det räcker inte ens till att betala hyran för en anständig lägenhet. Normallönen för en vanlig arbetare ligger mellan 2000 - 6000 pesos. Alla filippinares högsta dröm är att få komma utomlands och arbeta, faktum är att Filippinernas största exportinkomst är alla utlandsarbetares pengar som skickas hem till respektive familj. Manila har cirka 60 000 gatubarn och de mångdubbla antalet hemlösa, flera miljoner manilabor lever i kåkstäder och slum och bara Tondo som är ett av många av stadens slumområden har över en miljon invånare. Väljer man att se det ifrån den här vinkeln kanske man istället kan säga att Filippinerna och Manila har förhållandevis låg kriminalitet?

Jag är visserligen inte kvar i Manila längre utan befinner mig på en ö som heter Boracay, men måste ändå berätta om Manila, eller försoka i alla fall så att jag inte glömmer bort eftersom jag tog valdigt få foton där. Att kliva på flyplanet i Osaka och bara några timmar senare landa i Manila var minst sagt en stor kontrast. Bara flygplatsen i Manila var så nedgången så att man reagerade. Därefter ut för att ta en taxi in till stan, och så fort man kom ut från flygplatsen tog slummen vid direkt. Jag var så feg att jag hade förbeställt en taxi efter allt man har hört om hur farligt det är att åka taxi i den staden - fast jag testade faktiskt på att stanna lite random bilar ute på gatan också vid senare tillfällen - iväg bar det i alla fall och chauffören hann låsa dörrarna innan jag gjorde det. Jag vet inte hur man ska kunna beskriva Manila på bästa sätt, en annan svensk sa till mig "Manila är som Bangkok på steroider" nu har jag visserligen aldrig varit i Bangkok, men jag kan tänka mig att det ar något sånär träffande. Det är hemskt smutsigt, varmt, rörelse, mycket tungt beväpnade vakter, slum och luften är så tjock av smog att man kan skära den med kniv. Folk ligger uttorkade och svälter på gatorna, det är gatubarn och tiggare överallt, så fort man stannar i korsningar blir bilen omringad. För er som använder fotosidan.se kan ni söka pa "Manila" minns att det fanns ett speciellt foto där som i alla fall påverkade mig en aning, att se det i verkligheten och uppförstorat i tusen lämnade också avtryck.



(Manilas berömda solnedgång, tydligen är det all smog dom har att tacka för det)


(Makati city, Manila sett från Nino Aquino airport)



Boracay
Nu är jag på Boracay, White beach som blivit utröstad som världens vackraste strand flera år i rad. Det är inte alls så exploaterat som Thailand och dom flesta turisterna är japaner och koreaner. Har dock hört svenska talas vid ett par tillfällen, helt annan atmosfär här än i Manila, även om man får ha lite koll här också. Träffade en filipino - pinoy - på flygplatsen i Manila som också skulle till Boracay fast för att arbeta, vi åkte olika flygplan men han väntade på mig på den andra fygplatsen trots att hans flygplan hade landat mer än en timme före mitt och såg till att jag kom med rätt buss och som dessutom var gratis.  Sen i hamnen ordnade han rätt båtbiljetter. Jag visste inte vart mitt hotell lag så hans fru som redan var på Boracay försökte kolla upp det och skickade vägbeskrivningar om vart det troligen kunde ligga i sms. Sen fick jag hans telefonnummer och lovade ringa om jag fick problem. Försokte i alla fall bjuda han på en kopp kaffe men han vägrade att ta emot. Trevlig man, bodde för övrigt i Tondo i Manila - för er som är intresserade så kan ni googla på Tondo - när han inte arbetade som byggnadsarbetare på Boracay. Tondo var hur som helst inget ställe för mig tyckte han







Även Boracays soldnedgång är världsberömd, tyvärr fick jag inte bevittna den mer än ett par gånger

Idag styrde vi stegen mot Osaka ännu en gång, den här gången för att fira lite jul på svenskt vis. Det enda egentliga målet jag hade med dagens utflykt var att äta köttbullar och handla lite nödvändigheter. Först tog vi tåget till Osaka och när vi var framme tänkte vi ungefär "Om vi sitter kvar en hållplats till istället, så borde vi ju komma närmare vår slutdestination och slipper åka så mycket tunnelbana". Dock erfarde vi istället att en enda hållplats med Rapid express kan bli en ganska lång bit att åka. Så istället för att tjäna in tid på att slippa ta tunnelbanan mer än nödvändigt fick vi betala dubbelt biljettpris för att vi åkte långt utanför zonen och det började även såklart pipa när vi gick igenom spärrarna. Osakaborna tittade på oss och hade säkert aldrig sett tjuvåkare förut, däremot var jag ärlig och sökte självmant upp personal och betalade vad som fattades. Efteråt fick vi vänta på nästa tåg för att sedan åka tillbaks samma väg vi kom, och därefter likväl byta till tunnelbana där vi senare också lyckades göra ett par fel, inget större dock och jag hann även kolla in vilken linje jag förmodligen kommer att åka med på fredagmorgon när jag ska bege mig till KIX Kansai Airport. Fast på fredag kommer det inte finnas tid och utrymme för några felåkningar.

Men, ett par timmar efter det att vi startade i Kyoto kom vi fram till Namba station, platsen där vi skulle försöka leta upp IKEA's speciella busshållplatser, det här gick över all förväntan och otroligt smidigt och vi hittade ganska omgående en IKEA-buss som stod och väntade. Sedan tog det ungefär en halvtimme med alla trafikstopp inräknade innan vi kom fram, det bästa är att man åker gratis också. IKEA's lokal låg verkligen off i förhållande till "city" långt, långt ned i ett gigantiskt hamnområde låg det instuvat. Det första vi gjorde var att bege oss till restaurangen för att äta köttbullar, jag beställde femton stycken och man fick bara två potatisar, men det gjorde inte så mycket för dom hade faktiskt lingonsylt. För en svensk som har varit utan svensk mat på ett tag var det faktiskt väldigt gott, däremot tror jag nog ingen som inte är van vid eller längtar efter köttbullar tycker det är särskilt gott, man har ju ätit godare portioner om man säger så. Dom flesta japanerna man såg åt i och för sig pasta eller köttbullar med pommes frites, båda de rätterna hade även dom - liksom köttbullar med potatis - den svenska flaggan nedstucken i maten, japanerna måste tro att pasta är svenska grejer. Men man såg dock ett fåtal tappra som satt och petade i sina sönderkokta potatisar med gräddsås, däremot såg jag ingen som vågade sig på lingonsylt






Sedan shoppade vi lite sedvanliga IKEA nödvändigheter, guldgruvan var självklart den lilla matavdelningen utanför kassorna där vi hittade massor av goda saker som till exempel estrella sourcream, kakor från Göteborgskex, daim, marabou ja man kan väl säga att dom hade det mesta så det var väldigt spännande att slå ihjäl några minuter i väntan på bussen där. Jag såg förövrigt en tant som köpte Felix rödbetsröra, och daim. Alla japaner som handlade där inne - och det var några stycken - köpte daim, allihop. Oväntat många köpte även estrellachips och chokladen verkade vara ganska populär också. Tydligen gick det också åt en del sill, men japanerna är ju precis lika äckliga som oss när det gäller att konservera fisk, så för dom är det kanske inte så spektakulärt att äta lite rutten fisk. Jag måste även berömma Japanerna för deras namn på alla saker på IKEA, istället för att hitta på egna som kanske skulle låta lite förnuftigare i en japans öron har man istället - praktiskt taget - översatt de svenska namnen till de japanska skriftspråken så gott man har kunnat.

Till exempel stolen "Börje" hette här  - förutom sitt svenska namn som fortfarande stod överst på prislappen -  stolen "Bo-ru-e", klädhängaren "Brallis" blev klädhängaren "Bu-ra-ri-su", dom gör så gott dom kan i alla fall, och det är ju inte helt lätt eftersom dom inte använder sig av samma konsonanter som oss

Det var ett tag sedan, har faktiskt inte hänt så mycket sedan dess. Har hunnit anpassa mig och kommit in i vardagen skapligt bra och blir inte längre förvånad över hur äldre damer lämnar handväskan i cykelkorgen utanför, medans dom går in och handlar. Förvånas heller inte längre över hur väl man blir mottagen så fort man går in på en vanlig supermarket för att köpa bröd, hela personalstyrkan gapar irashaimase - välkommen, fast artigare - i kör och allt som oftast tittar även lagerpersonalen ut för att buga sig. Varje gång personal går in lagret vänder han/hon sig alltid om och bugar sig djupt precis innan han/hon försvinner in, om någon kund är i närheten eller ej spelar mindre roll

Fast ibland kan det bli för mycket också, att man som utlänning är ursäktad och aldrig förväntas kunna eller följa dessa regler för vett och etikett är tur. Det finns säkert minst hundra olika ord och meningar i japanskan för "ursäkta" eller "förlåt" och alla används väl. Här ber man om ursäkt, när man till exempel vinner i ett spel, personen man vinner över svarar med en ursäkt för att han/hon inte var en tillräckligt duktig motståndare. När man ger bort presenter ber man alltid om ursäkt för att man inte har något finare eller bättre att komma med, eller rättare sagt man lägger alltid till ordet "tsumaranai" före namnet på saken man ger bort. För att ge ett exempel så skulle det se ut ungefär så här "kore wa tsumaranai hon desu ga" vilket kan översättas ganska fritt till "här är en (tråkig, otillräcklig, för liten) bok till dig" Sen ber man givetvis om ursäkt för sitt dåliga val av present och mottagaren spinner vidare, enligt god etikett ska man neka att ta emot sin gåva minst tre gånger.

Det finns dock ett undantag även för japaner, alkohol. Det är väldigt vanligt att japaner går ut och festar, främst män och det handlar inte bara om fredag och lördagskvällar utan alla dagar i veckan går lika bra, först och främst går man ut med arbetskamrater. Och det är när japanerna får lite för mycket innanför västen - vilket inte kräver särskilt mycket - dom kan släppa loss utan att göra bort sig eller tappa ansiktet. Som berusad och som man får du bete dig praktiskt taget hur du vill, du kan säga ungefär vad du vill till din chef utan påföljder. Detta gör det väldigt roligt att vara ute sent och hänga runt bargatorna, japanska män iförda kostym i femtioårsåldern som beter sig som fjortonåringar gör hemma i Sverige. I fredags såg vi en man i kostym som ägnade sig åt vandalism då han sparkade ner en stor och välstaplad hög av kartonger utanför någon tobaksaffär, ägaren kom ut och skrek och mannen i fråga flydde skrattandes därifrån med portföljen i högsta hugg. Dylika saker är en väldig vanlig syn på stadens populära gator runt 4-5 tiden på morgonen, och även om det inte låter som något man ens skulle höja på ögonbrynet åt hemma i Sverige så är det en väldig kontrast till hur det går till här på dagarna, då man går runt och ber om ursäkt för att man råkar finnas till

Ska posta lite bilder på Kiomizudera, ett av Kyotos mest kända tempel vi passade på att besöka under en kväll förra veckan, det ligger bara på ca femton minuters promenad från min lägenhet men ändå har jag inte varit där mer än två gånger än









Vi tog vägen om kyrkogården när vi skulle dit, jag hade varit där själv en gång innan - se dom översta bilderna - och föreslog därför att vi skulle ta den vägen, japanska kyrkogårdar är jättevackra, och överallt brinner rökelser så det luktar trevligt också









Momiji, så kallas dessa röda löv, översätter man det till engelska blir det maple så jag antar att dessa träd är släkt med vad vi i Sverige kallar Japansk lönn, viss skillnad är det dock. Hur som helst Momiji är något alla japaner är oerhört stolta över, och när löven blir röda vallfärdar folk för att titta, det är även då det anordnas så att det lyses upp på kvällarna. När jag var i Hiroshima eller närmare bestämt Miyajima åt jag Momiji-kaka, vilket var något av ett måste om man hade tagit sig dit. Och ja, jag glömde kameran på den resan plus att jag hade feber så jag får åka tillbaks någon gång. Tog Shinkansen - Bullet train - dit vilket tog lite mer än 1 timme, bussen hem tog nästan 4.5 timmar och mestadels av tiden färdas man i tunnlar känns det som så man har inget att titta på heller, man satt dock bekvämt

Om 12 dagar idag åker jag till Manila, har redan snart varit här i 90 dagar och måste lämna landet. Det har gått väldigt snabbt. Två veckor i Filippinerna är väl inte helt fel även om jag ångrar mig en hel del att jag inte bara tog en vecka, men när jag bokade trodde jag ju i och för sig att jag skulle ha vänner på plats

Idag hade jag inget att göra så jag åkte till Osaka igen, dessutom såg vädret lovande ut också till skillnad från sist. Idag är det röd dag i Japan så alla - eller dom flesta - är lediga, det betyder hur mycket folk som helst i Kyoto. Därför var det skönt att byta stad för en dag. Nu har det verkligen blivit höst här, i lördags hade vi 24 grader varmt och både igår och idag har det varit 12 grader som högst fastän det var klar himmel idag. Jag har hört att höstomställningen skulle gå ganska snabbt här nere, men att det skulle gå så snabbt hade jag svårt att tro. 9 grader var det i Kyoto när jag kom hem från Osaka, och jackan har man inte ens packat upp än. Idag gav jag mig i alla fall på den mytomspunna fisken "Fugu" eller Blowfish, Globefish som den heter på engelska. Fisken jag tror att jag åt heter Takifugu och är den absolut vanligaste Fugun i Japan. Många restauranger har ett akvarium alldeles utanför ingången där dom förvarar sina fiskar och när en gäst beställer håvar dom upp det som beställs. Något sådant ställe ville jag dock inte äta på dubbelmoral som man har. Hittade till slut ett ställe som låg mitt i alltihop vars "dekoration" avslöjade att det var en fugurestaurang. Jag beställde fugu sashimi och grillad fugu, sen fick jag in en liten bordsgrill så att jag kunde grilla min fisk själv, det var inte så mycket mat precis men det var ju mest spännande att testa. Jag råkade nog grilla lite väl vårdslöst för servitriserna kom springande när jag var i full färd att grilla något slemmigt som hade legat på tallriken, man skulle nog bara grilla det i någon sekund annars smälte det bara, vilket det gjorde för mig. Åt först upp sashimin, och doppad i soja smakade det faktiskt helt okej, sedan grillade jag fiskfileerna och dom var riktigt goda, speciellt doppade i tillhörande sås

"Giftet i en fugu sitter i äggstockarna, levern och andra inävlor samt i skinnet och det räcker med en dos på mindre än 0,001 gram för att ta livet av en människa på mindre än 20 minuter. I förgiftningsfall från en fugumåltid är dock dosen lägre, och de allvarliga symptomen tar längre tid att utveckla. Om den förgiftade inte får vård dör han eller hon vanligen inom 4-24 timmar. Giftet som fisken producerar ut kallas tetrodotoxin, en av världens kraftigaste icke-proteinbaserade gifter. Sedan 1958 krävs det 2-3 års lärlingsskap, följt av ett examensprov, för att få arbeta som fugukock åt allmänheten"

Vi får hoppas att min kock gjorde ett bra jobb, gott var det i alla fall






Efter måltiden tog jag tunnelbanan tillbaks till Umeda, börjar faktiskt bli ganska bra på att åka tunnelbana här nu - bortsett från att hitta till rätt spärr - systemet känns i alla fall mer logiskt i Õsaka än vad det gör i Kyõto. Utanför JR stationen hittade jag ett stort elektronikvaruhus, ungefär som det vi har i Kyõto fast det här var utan att överdriva 5 gånger så stort, det var alltså enormt och andra våningen som var "specieliserad" på kameror kändes oändlig. Jag orkade faktiskt bara besöka en våning idag och det tog sin lilla tid. Hittade ett litet stativ som jag köpte, det var ett sådant stativ som man kan "sätta fast" på räcken till exempel. Det kostade hela 4980 yen, jävla ocker, för lite vikbar plast, så överdrivet bra vill jag inte påstå att det var heller i alla fall inte det lilla jag hann testa. Men det kommer nog att komma till användning fler gånger så helt missnöjd är jag ju inte heller. Sedan gjorde jag faktiskt inte så mycket mer, jag åkte upp i Umeda Building och testade att ta några foton med stativet, var där uppe runt någon timme, utsikten är verkligen helt fascinerande, speciellt när det är mörkt. Det var dock väldigt kallt, vilket jag kom på när jag hade varit däruppe en timme så jag kände mig hyfsat nedkyld under hela tågresan hem och först nu när jag kom in har jag börjat tina upp lite grann

Idag åkte jag faktiskt in till Osaka, det var inga problem alls, tågen går hela tiden och tar ca 30 minuter och det kostar runt 40 kronor. När jag vaknade imorse så var det jättefint väder och blå himmel, det var 23 grader redan klockan halv 10 på morgonen så det verkade som det skulle bli en fin dag. Stack ned till stationen och köpte tågbiljett men hade precis missat ett tåg så jag fick vänta en halvtimme på nästa, var ju inte så farligt dock. Sen på tåget mellan Kyoto och Osaka så fick vi strömavbrott, åtminstone tror jag det, för hela tåget stannade in och alla lampor och sådant slocknade. Sen sprang det runt någon och skruvade och pillade på något som satt emellan vagnarna och efter ungefär 10 minuter kunde vi fortsätta. Försenade tåg är ju mer eller mindre obefintligt i det här landet så kanske fick jag uppleva något historiskt? När vi rullade in i Osaka var "Umeda building" det första jag såg - alltså skyskrapan med observationsdäcket Floating Garden - så det var mitt första mål när vi kom fram. Det hade börjat mulna på ordentligt vid det här laget och någonstanns mittemellan stationen och byggnaden började det givetvis regna, alltså riktigt mycket. Jag åkte upp i alla fall - 700 yen kostade det - och försökte ta lite kort. Det var bara jag där uppe, en del satt i observatoriet en våning under toppen där man var inomhus men det var inte lika roligt där, så jag stannade inte så länge. Det regnade alldeles för mycket för att ta några kort så jag åkte ned till bottenvåningen istället och satte mig på ett café en stund, till min stora förvåning blev det faktiskt ett uppehåll efter en stund, så då åkte jag upp igen. Var inte så sugen på att betala inträde igen, så jag sa att det regnade för mycket när jag var uppe nyss och att det var därför jag hade åkt ned igen, vet inte om dom föstod vad jag menade riktigt men jag visade min biljetten från sist och fick i alla fall gå in på den igen. Nu regnade det i alla fall tillräckligt lite för att jag skulle kunna ta några kort. Rulltrapporna upp var inte så märkvärdiga som jag hade trott heller, jag trodde att dom skulle vara "utomhus" men dom var ju inglasade, i och för sig på 150 meters höjd med det hade ju varit roligare om det var helt utomhus





Hissen som man fick ta när man skulle upp och ned i den här byggnaden var ganska häftig, den gick rätt fort faktiskt. När man åkte ned så åkte man i princip jämsides med regndropparna, ok regnet var lite snabbare men det var inte mycket. Väl nere på marken igen bestämde jag mig för att gå tillbaks till stationen och försöka hitta tunnelbanan, det gick faktiskt otroligt smidigt, hoppade på en vagn och åkte till stationen Shinsaibashi, ett av dom kändare distrikten i den här staden. Gatan påminde väldigt mycket om Kyotos dito Teramachi faktiskt, det var samma stuk bara att Shinsaibashi var längre, större, mer folk och mer högljutt. Gick gatan upp och ned någon gång och in på lite sidogator, men det regnade och när det regnar här så regnar det verkligen. Paraply har jag inte orkat köpa något än heller, dessutom är folk fruktansvärt långsamma här, det kanske man inte tror när man tänker på japaner men det är helt sjukt vad oorganiserat det är längs gågatorna. Många tycker det är en mycket bra idé att gå fyra, fem i bredd på en gata som inte rymmer fler, dessutom väldigt långsamt. Sen får man alltid vara på sin vakt också för folk stannar bara tvärt rätt som det är eller börjar gå i en annan riktning. Så att bara följa en ström människor utan att kunna öka takten och dessutom i regn gjorde att jag gav upp efter bara någon timme, tog tunnelbanan tillbaks till Umeda station och hoppade på tåget till Kyoto som för övrigt avgick precis efter att jag gått ombord. Väl i Kyoto igen så vägrade min buss att komma, bussarna här ska avgå var tionde minut men jag - och alla andra som skulle med - fick vänta i en halvtimme innan den kom, så kollektivtrafiken har strulat två gånger på samma dag för mig i kollektivtrafikens förlovade land, bra timing. Kommer nog ge Osaka en chans till på tisdag, eller nästa helg igen, för det var verkligen en häftig stad av bara det lilla jag hann se.

Nu ska jag fixa lite här hemma sedan ska jag åka ned till centrum och möta upp en kompis kl 22:30 på ett internetcafé som har öppet 24 timmar om dygnet. Vi ska självklart se SM-finalen, han är dessutom gnagare så vi har kommit överens om att vinnaren bjuder. Börjar bli riktigt nervös nu, det här är verkligen århundradets match, en sådan här match har aldrig tidigare spelats i svensk historia så det känns faktiskt riktigt vemodigt att inte vara i Göteborg. Men vi får väl göra det bästa av situationen. Dom har föresten redan börjar julpynta staden här så alla träd och så vidare har redan julbelysning och det står "MERRY XMAS" lite här och var. Känns ganska bisarrt med tanke på att det fortfarande är runt 24 grader varmt på dagarna



Igår var det Halloween här och då bjöds jag på en så här vacker solnedgång ifrån mitt fönster

Idag har det varit en mycket lugn dag, hade ställt klockan för att göra ett nytt försök att ta mig in till Õsaka men väl när klockan ringde 08:30 var jag för trött. Så jag somnade om och vaknade runt 11 istället. Hade lite grann att fixa idag också så det passade bra med en lugn söndag. Gick i alla fall ner mot Kyoto station runt 16 tiden för att äta middag och eventuellt köpa en hårtrimmer på BIC Camera - jätte elektronikkedjan - som ligger alldeles i anslutning till stationen. Tyvärr var alla hårtrimmrarna dom hade lite för dyra och påkostade för mig, så jag får bege mig till ett annat ställe där jag vet att dom har till rimliga priser imorgon. Istället gick jag runt lite nere vid stationen - som för övrigt är helt enorm och näst störst i Japan - och åkte upp för lite rulltrappor, ganska många rulltrppor och tillsist var jag högst upp där dom hade en takterass där man kunde se ut över staden



Åkte ner igen och fortsatte gå omkring lite planlöst mellan byggnaderna, det är verkligen hur mycket folk som helst i rörelse inne på den här stationen, och det rullar in tåg och i synnerhet Shinkansen på löpande band tillsammans med alla pendeltåg, tunnelbanevagnar och bussar som avgår i närområdet. Gick runt och letade efter en restaurang och även om jag vet att det är lite dyrare i det här området så orkade jag inte gå till något annat kvarter så jag gick in på ett ställe som såg bra ut. Jag har hört mycket gott om friterade japanska jätteräkor så jag beställde det och fick en skål nudlar och den sedvanliga skålen med ris till. Det var jättegott och mätt blev jag






På vägen hem köpte jag med mig lite sushi och till min stora glädje hittade jag riktig Pepsi, det är första gången jag ser det i det här landet där dom bara har Pepsi max, Pepsi red beans och Pepsi yoghurt, med andra ord inget som är drickbart. Först stressade jag hem för att jag inte ville missa bevakningen av matchen mellan AIK - Hammarby, sen gick det upp för mig att det nu var vintertid i Sverige så jag hade inte behövt stressa. Men det gjorde ju inte så mycket. Nu ska jag äta sushi och avnjuta en kall Pepsi

Idag har jag åkt spårvagn, jag kände att abstinensen blev för stor så jag var tvungen att åka lite. Egentligen skulle jag ha åkt till Osaka idag men eftersom jag var uppe till klockan fem i morse och lyssnade på när IFK slog Brommapojkarna med 3-0 på webradio så vaknade jag lite för sent. Istället bestämde jag mig för att åka till ett ställe i Kyotos västra utkant som heter Arashiyama. Dit kunde man ta sig på tre sätt, antingen med pendeltåg, buss eller spårvagn och eftersom jag hade lokaliserat spårvagnshållplatsen på kartan så verkade det enklast att jag tog den. Först hade jag tänkt att promenera till hållplatsen - Omiya - men så av en slump när jag precis hade gått ut såg jag att bussen som stannar utanför mig hade Omiya som slutdestionation så jag hoppade på den istället. Och det var nog ganska tur för annars hade jag nog inte varit framme än. Jag lär mig aldrig detta, på en karta ser det helt genomförbart ut att gå mellan punkt A och punkt B men i själva verket är avstånden oändligt mycket längre än vad det ser ut som, kollektivtrafik är helt nödvändig här.

Först gick jag fel och råkade komma ner i pendelstationen, gick till en automat och köpte en biljett för 220 yen, sen gick jag till en lucka och frågade vilken spärr jag skulle gå igenom om jag skulle till Arashiyama. Då tog han min biljett och gav mig 220 yen och sa att jag hade gått fel och skulle upp igen och gå över övergångstället till andra sidan gatan och då skulle jag komma rätt. Det är sådana saker jag uppskattar hos japanerna, ödmjuka och hjälpsamma. Hittade i alla fall rätt och hoppade på spårvagnen, jag skulle åka 14 hållplatser vilket tog ungefär 20 minuter



När jag kom fram följde jag bara folkströmmen som först tog mig över en bro som heter Togetsukyo, en gammal träbro som har blivit känd för sitt namn och dess innebörd. Togetsukyo betyder ordagrant "Crossing Moon Bridge" det sägs nämligen att man korsar månen när man går över bron. Efter att jag hade kommit över floden var jag vid foten av ett stort berg även känt som Monkey Mountains, det finns en jättefin utkiksplats en bra bit upp, där man ser hela staden ifrån. I och med turistströmmarna dit upp, så har det lockat till sig apor som kommer ner ifrån bergstopparna för att få mat. Nu är detta organiserat och det finns ett litet hus uppe på utkiksavsatsen som är det enda tillåtna stället att mata aporna. Då vet aporna exakt vart någonstans dom får mat och då hoppar dom inte på folk någon annanstans, det verkar ju rimligt. Det fanns några stycken som jobbade där uppe i anslutning till "matningshuset" och dessa tre personer kände alla aporna igen. Så fort någon av nämnda personer närmade sig så sprang aporna iväg fortare än kvickt och såg skyldiga ut. Det är nog en bra idé att ha personal däruppe för när ingen av dom var i närheten försökte vissa apor med en del tricks, jag såg till exempel en stor hane som försökte rycka handväskan ifrån en kvinna medans hon fotograferade, då kom en skötare farandes och apan avbröt omedelbart och flydde. Däremot kunde vi vanligt folk komma hur nära som helst, man fick se vart man satte fötterna på vissa stigar för aporna flyttade sig inte, och när man satt på en bänk kom det genast fram ett par nyfikna apor.





Sedan begav jag mig ner igen för att leta efter en speciell bambuskog som är väldigt populär och som skulle ligga alldeles intill, men klockan hade hunnit bli så mycket och det blir mörkt snabbt här så det kändes inte så meningsfullt att fortsätta, så jag får besöka den vid ett annat tillfälle. Istället gick jag runt lite vid bergets fot, och det är en hel del folk som kommer hit på helgerna så det var massa småstånd längs floden som rinner precis intill som sålde allt möjligt och det fanns även flera olika stånd som sålde nygrillad mat och allt annat man kan tänka sig. När jag hade gått runt där en stund gick jag tillbaks till stationen som låg alldeles i närheten och tog spårvagnen hemåt. När jag hoppade av för att byta till bussen fick jag vänta nästan en timme, det kom och satte sig en äldre man bredvid mig och jag såg på honom att han verkade lite nyfiken. Till sist verkade han ha samlat mod till sig och frågade vilket land jag var ifrån på knackig engelska. Vi pratade en ganska lång stund och även om jag inte förstod allt vad han sa så förstod jag ändå en hel del, han verkade jätteglad över att få prata med en gaijin och berätta om Japan, han sa att oktober absolut var den bästa månaden att besöka Kyoto och även Japan överhuvudtaget då det inte var allt för varmt och ännu inte kallt. Sen visade han mig en mexikansk sedel som han hade i sin plånbok och som han var mycket stolt över. Sedan kom min buss och jag fick säga hej då





Igår kväll var vi ute ett gäng på sex personer av fem olika nationaliteter och åt på restaurang, det var en jättefin restaurang med traditionella japanska tatamimattor och sådant stuk. Det låg alldeles längs floden inne i stan så när vi hade ätit klart gick vi till närmsta convenient store och köpte lite öl och chips och gick ner och satte oss vid flodkanten, det var en lyckad kväll och lyckan höll i sig sen över natten också när Blåvitt klättrade ett steg närmare SM-guldet

Idag var jag inne på Teramachi en sväng och tittade i lite affärer, Teramachi är en slags inomhusgata som löper parallelt med en av stadens största gator. Där inne säljs allt mellan himmel och jord och det finns även flera tvärgator där inne som har helt egna teman, till exempel finns det en liten gata där det bara säljs mat, färsk fisk, frukt, te i lösvikt, japanska bakverk, grönsaker i alla möjliga färger och former, kryddor och ja allt i matväg. Det är ganska roligt att gå igenom denna gatan och stifta bekantskap med en hel del minst sagt underliga dofter. Längs själva Teramachi kan man hitta precis allt, kläder, vapen, souvenier, leksaker, biografer och pachinkohallar. Pachinko är ett slags flipperspel, jag har inte riktigt förstått hur det går till än, men dessa arkadhallar finns precis överallt. I kort kan man säga att man ger en kassörska lite pengar sen får man ett gäng kulor som motsvarar den summan man betalade, sen gäller det då alltså att vinna i dessa flipperspel. Eftersom det är olagligt att spela om pengar i Japan så vinner man bara saker, men som jag har fattat det finns det en väg runt den lagen. I anslutning till alla pachinkohallar finns det ett ställe som "köper" det man vinner om jag har förstått saken rätt, och på så sätt får man alltså ut pengar för sin vinst. Oväsendet inne i dessa spelhallar är öronbedövande, det är sjukt hög ljudvolym men det hörs dock inte ett ljud ut på gatan så när man går förbi, precis när någon går in eller ut och dörrarna åker upp så får man en mindre hjärtattack. Det är dessutom tillåtet att röka så dimman ligger för det mesta tät av allt bolmande




Som överallt annars i Japan finns det även ett och annat tempel inne i Teramachi, där folk kan gå in för lite lugn och ro, utföra ritualer och allt annat man kan tänkas göra i ett tempel. Mitt mål för dagen var dock KFC, alltså Kentucky fried chicken som jag har hört så mycket om och som dessutom försvann från marknaden i Sverige i mitten av 90-talet. Sedan dess har det inte fått öppna igen då lagen har satt stopp därför att det är alldeles för onyttig mat och utan alternativ till nåt nyttigt. Jag hade läst att en amerikan skrev att Kyoto hade världens bästa KFC och det var den godaste kycklingen han hade ätit, om det är ett bra eller dåligt betyg vet jag faktiskt inte. Enligt mig var det i alla fall hyfsat gott, nu åt jag bara friterad kycklingkotlett för det blev lite missförstånd mellan mig och kassapersonalen, jag försökte beställa ganska småbitar i en box men det får jag testa nästa gång istället.




På lördag ska jag göra ett försök att ta pendeltåget till Õsaka, det ska förhoppningsvis inte vara några problem och det tar bara runt en halvtimme. Väl på plats ska jag för det första hitta till Umeda Sky Building som har ett häftigt observationsdäck som heter The Floating Garden Observatory som ska vara ganska högt upp i luften, sista biten åker man tydligen utomhusrulltrappa upp vilket ska vara ganska spännande om man är höjdrädd. Jag kan tänka mig att det blir ännu mer spännande om en jordbävning slår till vilket inte kan vara helt omöjligt då Japan är världens mest jordbävningsdrabbade land. Nästa grej jag ska försöka hinna med är att äta Fugu, världens giftigaste fisk, det ska tydligen finnas ett par ställen som serverar detta i Õsaka. Kocken som tillreder fisken måste vara specialutbildad då det kan gå väldigt fel om man inte vet vad man gör, det ska i alla fall smaka väldigt bra så om det inte är för dyrt hoppas jag att det finns möjlighet att testa på det. Området där det finns en del av dessa restauranger ska också bli intressant att besöka. Shinsekai heter det och är enligt Lonely Planet "closest thing in Japan to a dangerous neighbourhood". Ska bli intressant att se hur ett område som klassas som farligt i en japans ögon verkligen är. "Many Osakans claim to be afraid to step foot in the area" står det att läsa på Wikipedia.org men det kan man nog ta med en nypa salt, Õsaka är ju inte direkt vilda västern, det här hittade jag på en annan blogg:



-                                                 Crime rate in Osaka and the largest Swedish cities

-                                            Osaka      Stockholm       Gothenburg       Malmö    % Osaka

Purse-snatching:                    94                50                     56                  66          143%

Bicycle Theft:                         662             480                   631              1592          42%

Car Theft:                               54               561                   675               353              8%

Street Robbery:                      5                 149                   184               208              3%


Dessutom bör man ha i åtanke att Õsaka är bra mycket större än alla dessa tre städer tillsammans. Att cykelstölderna ändå är någorlunda höga kan väl dels förklaras med att Japan är ett av världens cykeltätaste länder tillsammans med Holland och dels med att cyklar tydligen av vissa, ses som mer eller mindre offentliga fordon. Paraplyer är också något som många ser som offentliga ting

Söndag idag. Igår tillägnades dagen åt vandring i förra söndagens fotspår, dvs ett nytt försök att besöka "Den Gyllene Paviljongen" fast denna gången var än mer lyckad tillställning men ändock inte helt skrupelfri.

Jag vaknade ganska tidigt, runt 10 tiden, steg upp och åt frukost - dom hederliga gamla vita brödskivorna som säkert mäter 2.5 cm i tjocklek - jag duschade och gjorde mig allmänt klar, sen blickar jag ut genom fönstret precis innan jag ska sätta av och ser att regnet helt plötsligt står som spön i backen. Typiskt att det ska regna just idag, när det inte har regnat sedan jag kom hit tänker jag. Nåväl, jag ägnar mig åt slösurfing någon timme eller två innan det blir ett uppehåll i regnandet som känns tillräckligt stabilt. Ger mig av mot närmaste busshållplats och tar bussen mot stan, hoppar av några hållplatser senare där jag dagen innan sett ett häftigt tempel som jag kände igen ifrån diverse guideböcker och liknande. visade sig vara Kyotos äldsta tempel/byggnad och den var med all rätt hyfsat fascinerande


Efter det var det återigen dags att bege sig ner i det helt obegripliga spindelnät som även kännetecknas tunnelbanan, gick lite vilse i början men kom snabbt på rätt köl och fick göra precis samma vandring som senast, dvs genom samma oändliga korridor som aldrig tycks ta slut. Efter tio minuters rask marsch var jag återigen framme vid min station där jag hoppade på vagnen och åkte norrut


Den här gången prövade jag lyckan med att hoppa av en station tidigare än sist, jag hade nämligen fått nys om en viss restaurang som skulle ligga utmed just denna gatan - som i sig ändå ledde hela vägen fram till paviljongen - restaurangen i fråga skulle tydligen severa "nudlar att dö för". Att det första jag gjorde var gå åt fel håll kan vi avverka redan nu så slipper vi återkomma till det. I alla fall, efter en promenad på runt en timme så kom jag till en välbekant korsning, samma korsning som jag hade kommit till sist också fast då kom jag ifrån norr, nu kom jag ifrån söder. Hur som helst, därifrån var det inga problem att hitta paviljongen som vi för övrigt kan referera till som Kinkakuji. Jag kom fram, den här gången hade jag pengar med mig, klockan visade bara 15 så jag hade två timmar på mig. Jag betalar inträdet på 400 yen och som på en given signal direkt när jag betalat så börjar det ösregna, det har alltså varit uppehåll fram tills nu. Regnet verkligen öser ner och jag är den enda personen som inte har paraply - japaner har paraply vart dom än går - jag söker i alla fall skydd vid någon form av informationsdisk där jag kan stå i skydd av ett litet tak. jag väntar helt enkelt ut regnet, jag har ju två timmar på mig tänker jag. Och rätt som det är, kanske 20 minuter senare avtar det, och plötsligt bryter solen igenom molntäcket och det blir riktigt fint väder, dessutom med enorm luftfuktighet som bara förstärkte intrycket av denna park med spegeldammen och mosskogarna omkring



Därefter begav jag mig direkt mot Kuramaguchi dori - alltså gatan som löpte mellan tunnelbanan och Kinkauji där också restaurangen skulle ligga - det visade sig, att gatan faktiskt började precis utanför, så det var bara att börja följa den så småningom skulle jag komma till tunnelbanan, men dessförinnan restaurangen. Också det var en rejäl bit att gå och jag hann tänka både en och två gånger att jag var fel ute, hade dessutom handritat en karta och skrivit ner viktiga detaljer på Hiragana - så som jag trodde det skulle stå - och ritat ut gatorna. Jag gick in på en restaurang och frågade om dom kände till "Ramen Ya" alltså restaurangen jag var ute efter. Dom förstod inte riktigt vad jag menade och började istället att granska min karta, och efter en längre överläggning kom dom fram till att "subway station" låg utmed gatan jag befann mig på, alltså inte riktigt den informationen jag var i behov utav. Det var bara att tacka så hemskt mycket och gå vidare. Tio minuter senare hittade jag faktiskt stället, bland annat med hjälp av min hemmagjorde tolkning av vad Ramen Ya borde vara på Hiragana och dels pga att det stod folk utanför en liten restaurang på en annars så obefolkad gata, jag hade nämligen hört innan att det var ett mycket populärt ställe. Jag fick beställt min mat, nudelsoppa med kyckling, friterad kyckling vid sidan av samt den sedvanliga skålen med ris. Jag är inte helt säker på att nudlarna "var att dö för" men det var helt klart gott, billigt och jag blev proppmätt. Kocken var dessutom trevlig och ville att jag skulle smaka på diverse tillbehör som han ställde fram. Det var helt klart värt strapatsen och nu när jag vet vart det ligger blir det nog fler besök.




Nu ska jag alldeles strax bege mig ut i Japans underbara skymning och hitta en restaurang att äta middag på. Sayõnara


(Togs för tio minuter sedan från mitt fönster)

En av Kyotos äldre gator, det är här det är som störst chans att få se geishor och deras lärlingar maiko. Det är även här som turisterna frodas

Idag gav jag mig ut på uppdrag med avsikt att köpa lite hushållsprylar i stil med bestick, något att dricka ur, tallrikar och en adapter. Givetvis blev det ingenting på listan. Det är sjukt svårt att hitta saker här, man har inte en chans att se på en affär från utsidan vad den egentligen säljer, och om man ska springa ut och in i varenda affär man ser så har man att göra. Nu har jag dock med hjälp att googlemap lokaliserat en "100 yen shop" som ska ligga efter en gata som heter Sanjo-Dori och det ska ligga i anslutning till en tunnelbanestation som heter Nijo, det var i dom trakterna jag rörde mig idag fast mer i "shopping-distriktet"

Imorgon ska jag försöka dra ner till Kyoto station igen för det ska tydligen ligga ett elektronikvaruhus där, förhoppningsvis kan jag i så fall lösa adapterproblemet. Sen ska jag försöka ta mig till affären jag skrev om ovan. Det är en rejäl bit att gå emellan så jag kanske ska försöka mig på tunnelbanan. Jag behöver en ny stol också, den här är sjukt obekväm och hårdare än sten, har använt min tandborste som ätpinne enda sedan jag kom hit så jag måste fixa lite chopsticks eller en gaffel av nåt slag, snarast. Åt på Mcdonalds idag, för tredje dagen i rad, haha. Imorgon lovar jag bättring. Var och vandrade lite i Gion-området ikväll i skymningen och det är en grymt häftig stadsdel, dit ska jag ta mig någon mer gång och spana efter geishor. Måste försöka mig på att tvätta lite kläder någon dag också, våran "tvättstuga" är inte direkt färsk plus att allt givetvis står på japanska så jag vet inte hur det ska gå, men snart är jag så illa tvungen.

Hjälpte en äldre dam i permobil idag som hade råkat köra utanför rampen upp i en affär, hela bakhjulet var utanför så hon hade lätt kunnat tippa över, jag fick lyfta upp permobilen och flytta på en låda blommor som stod i vägen på sidan, då kom en annan japanska - troligtvis butiksägaren - och hjälpte mig. Båda två var jättetacksamma och upprepade "arigato, arigato, arigato" flera gånger.

Har ännu inte lyckats få ordning på dygnet helt och hållet, gick och la mig ca 23:30 lokal tid igår, somnade och sen vaknar jag ungefär klockan 02 av att ett godståg gör världens inbromsning precis utanför mitt fönster. En timme efter det när jag nästan lyckats somna om vaknar jag av att en granne klampar utanför, jag lovar, jag hade inte lyckats låta så mycket ens om det stod pengar på spel. Det är nästan fysiskt omöjligt att kunna föra så mycket väsen kring sig av att gå. Efter det var jag verkligen vaken så då drog jag igång datorn och kollade på lite two and a half men, sen lyckades jag somna någon gång efter fyra, vaknade 12:30. Nu i helgen lär det inte heller bli ordning på dygnsrytmen då Sverige möter Danmark i fotboll på lördag (söndag här) så jag får ställa klockan och gå upp runt 4 på morgonen - eller vad klockan nu kan tänkas vara här - och se om jag kan hitta någon stream som sänder matchen

Efter över 24 timmar på resande fot utan sömn, så var man framme i Japan. Fyllde i mina papper på planet lite halvdant, det var med snabba ryck för planet hade redan börjat gå ned för landning när jag satte igång, och som bekant får man ju inte ha bordet nedfällt då. Hur som helst gick det hyfsat smidigt att slinka igenom tullen även om jag inte hade fyllt i någon korrekt adress för mitt uppehälle. Skrev att jag hade för avsikt att lämna landet efter 2 månader och 20 dagar vilket visserligen är sant men jag slapp visa utresebiljett, att det var visarun som åsyftades höll jag givetvis tyst om

Osaka är verkligen helt enormt, åkte på en trefilig motortrafikled åt samma håll (KIX mot Nara) i över en timme utan att se minsta tecken på att staden höll på att ta slut. Klimatet är behagligt, varmt och hög luftfuktighet precis som jag vill ha det, kanske beror på att det har regnat hela dagen i och för sig. Hörde att det var en tyfon på väg in, "you lucky" sa hyresvärden och verkade entusiastisk över att jag skulle få uppleva den

Det var ganska lustigt att skriva hyreskontraktet som såklart enbart stod på japanska, hyresvärdens engelska var väl inte direkt något han briljerade med heller. Efter nära 30 timmar utan sömn är det väl synd att påstå att min hjärna gick på högvarv också, det bor en svensk i dörren bredvid som hjälpte till att översätta det mesta som tur var, hyresvärden hade lovat att han skulle köpa hans kyl nu när han flyttar ut så han kände sig manad att hjälpa till med översättningen. Efter flertalet mystiska punkter och skumma påskrifter - som man skulle skriva kors och tvärs enligt tradition - så var det i alla fall färdigt. Jag går upp i rummet och packar upp, byter kläder och gör mig färdig för sömn och helt plötsligt knackar det på dörren, det var vaktmästaren som kom in och började pilla med något, han försökte sedan förklara något för mig och utan att han kunde ett enda ord på engelska och jag inte något på japanska så var det inte helt lätt att förstå vad vårt samtal handlade om. Jag stod mest som ett fån och nickade, sen rätt som det var räckte han över sin mobil och på andra änden hade han en man - som jag misstänkte var hyresvärden - som kunde lite engelska, slutligen förstod jag att jag hade fått fel rum och var tvungen att flytta över till rummet bredvid, så det var bara att packa ihop och upprepa processen. Senare på kvällen bankar det på dörren igen, men då är det bara hyresvärden som hade kommit för att be om ursäkt och tacka för mitt tålamod. Ingen skada skedd